Upplösningsförmåga

Vad det betyder för observationen och hur man med en enkel formel bestämmer upplösningen på ett teleskop.

Upplösningsförmågan hos ett teleskop är en viktig parameter. Den ökar med objektivets ökande öppning. Om teleskopet har en hög upplösning kan du urskilja fina detaljer i objekten. Men vad mer ligger bakom?

Kanske har du någon gång varit hos din optiker och hört termen "visus"? Optikern blir entusiastisk när du uppnår optimal synskärpa och talar då om visus 1,0. Detta värde motsvarar en upplösningsförmåga på en bågminut. Vissa människor uppnår dock inte en så hög upplösning, medan andra till och med når en något högre – det är helt naturligt och fullständigt normalt.

Upplösningsförmågan för det nakna ögat ligger på omkring en bågminut under dagen och cirka två bågminuter på natten. Du kan till och med urskilja några dubbelstjärnor med ditt blotta öga, som till exempel i Karlavagnen i stjärnbilden Stora björn: Dragstångens mellersta stjärna Mizar och dess mindre följeslagare Alkor användes redan i antiken för att testa synskärpa.

Ju mindre vinkeln är mellan två dubbelstjärnor eller mellan två detaljer på en planet, desto större öppning behövs för att uppnå en högre upplösningsförmåga och separera objekten. Den separata upplösningen av två objekt kallas ofta separationsskärpa eller "minimum separabile".

Genom de stora öppningarna på teleskopen kan man uppnå mycket hög upplösningsförmåga. Medan ett 50 mm teleskop har en separationsskärpa på ungefär 2,7 bågsekunder, når ett 200 mm teleskop ner till 0,7 bågsekunder. Med denna upplösning skulle dessa teleskop klart kunna separera två stjärnor på motsvarande avstånd från varandra. En faktor för upplösningsförmågan är också storleken på de diffraktionsskivor som skapas i teleskopet. Ju högre teleskopets upplösning är, desto mindre framträder diffraktionsskivorna i teleskopet.

Upplösningsförmågan kan enkelt beräknas:

Upplösningsförmåga = 138 / teleskopets öppning i mm

Denna beräkning är en formel enligt Rayleigh och anger en separationsskärpa där till exempel ett dubbelstjärnsystem fortfarande tydligt kan skiljas som separata stjärnor.

För några vanliga teleskopöppningar ger detta följande upplösningsförmågor enligt Rayleigh:

• 60 mm = 2,3"
• 80 mm = 1,7"
• 100 mm = 1,3"
• 120 mm = 1,15"
• 150 mm = 0,92"
• 200 mm = 0,69"
• 250 mm = 0,55"

Detta är naturligtvis teoretiska värden som i realiteten inte är hundraprocentiga. Normalt begränsas upplösningsförmågan för ett teleskop av luftturbulensen, i praktiken till en bågsekund. Det betyder att teleskop med en öppning över 120 mm inte ger någon verklig fördel i detta avseende.