Astrofoton med digitala spegelreflexkameror

Redo för astrofotografi: Sju inställningar som omvandlar din spegelreflexkamera till en maskin för astrofotografi.

Om du har en spegelreflexkamera kan du mycket väl använda den för astrofotografi genom teleskopet.

Det finns en stor mängd kameramodeller på marknaden, vilket gör det svårt att välja rätt kamera. Om du redan har en kamera kan du helt enkelt använda den. Men om du planerar att skaffa en kamera för astroändamål, bör du tänka igenom vilken modell du ska välja.

De mest använda kamerorna hör till Canons EOS-serie. Man kan även uppnå fina resultat med vissa Nikon-modeller. Med Canon-kamerorna kan du fotografera ungefär 5 minuter i sträck, vilket gör dem mycket intressanta för astronomiska ändamål. Kamerans termiska brus ligger då inom acceptabla gränser.

Men det finns också andra modeller och tillverkare som duger bra. Det viktiga är att chippet tillåter längre exponeringstider. En bra funktion är inbyggd brusreducering i kameran. Om du förutom ljusa objekt som månen eller planeter även vill fotografera svagare deep-sky-objekt, behöver du vanligtvis ganska långa exponeringstider. Därför är det ofta nödvändigt att ta flera bilder av respektive objekt och senare överlagra dem på datorn.

Följande kamerainställningar bör göras:

• RAW-format
• Vitbalans dagsljus
• Långtidsexponering
• Inställning på manuell
• Eventuell spegeluppfällning
• Aktivera intern brusreducering
• Känslighet ISO 400–800, i enskilda fall även ISO 1 600

Om du ställer in på RAW-format är det inte absolut nödvändigt att ställa in vitbalansen på dagsljus, eftersom du kan redigera fotot i efterhand och få ett mycket bra resultat. Men om du redan vid förhandsgranskningen eller på det oredigerade fotot vill se hur färgerna kommer att se ut, är denna inställning lämplig.

När du gjort inställningarna och anslutit motsvarande adaptrar (se nedan) är du redo att sätta igång. Se till att batterierna är fulladdade och att du har reservbatterier med dig. Särskilt under kalla nätter tar batterierna snabbt slut. Om du arbetar hemifrån kan du skaffa ett lämpligt nätaggregat. För fältbruk finns det laddare som ansluts till bilens cigarettändare. För slutaren bör du skaffa en kabelutlösare, eftersom detta säkerställer en vibrationsfri fotografering.

Med en spegelreflexkamera fotograferar du utan objektiv genom teleskopets primära brännvidd. Så om teleskopets brännvidd är 1 000 mm, fotograferar du också med en brännvidd på 1 000 mm. Ditt teleskop är ett super-teleobjektiv.

Efter att du har tagit bort objektivet, sätter du en T2-ring på din kamerabajonett. Eftersom varje kamera har sitt eget system, finns det också en T-ring för nästan varje kamera. På andra sidan har denna ring en T2-gänga. I denna gänga skruvar du in antingen en 1,25-tums eller en 2-tums okularhylsa. På kamerans sida har du så att säga en matchande gänga, och på den sida som går in i fokuseraren har du en kontaktadapter.

När monteringen är exakt inriktad mot den norra himmelspolen är teleskopet tillräckligt noggrant positionerat för att möjliggöra längre exponeringar. Om monteringen inte är korrekt inställd, kommer en stjärna inte att visas som en punkt på bilden, utan som en linje, vilket bör undvikas.

Det är klokt att först lokalisera objektet med ett okular med lång brännvidd och först därefter montera kameran. Genom kamerans sökare kommer det riktade objektet inte att vara lika synligt som genom okularet. Nu är det relativt svårt att hitta den perfekta fokuspunkten, särskilt eftersom de flesta objekt också framstår som mycket mörka.

Tyvärr kan man inte fokusera via LCD-skärmen med en spegelreflexkamera, utan bara via kamerasökaren (med undantag för ett fåtal helt nya kameramodeller). Det bästa är att fokusera fram och tillbaka med fokuseraren tills du anser att stjärnorna ser ganska punktformiga ut. Eftersom det är svårt att bedöma med exakthet om du hittat fokuspunkten, är det klokt att utföra testexponeringar på cirka 10–15 sekunder. Vid denna exponeringstid har du redan tillräckligt med stjärnor på bilden för att kunna göra en bedömning. Nu är det bäst att zooma in i bilden (många kameror låter dig göra detta genom att vrida på ett litet hjul). Om stjärnan förblir punktformad är skärpan rätt. Om inte, kommer stjärnorna att visa sig som en liten skiva med en svart mitt. Du bör fortsätta att försöka tills du är säker på att allt är som det ska.

Nu kan även en längre exponeringstid testas.

Man kan ha en parallaktisk montering inställd så exakt som möjligt, men utan en guidningskontroll kommer man bara att kunna exponera korta tider, vanligtvis inte mer än en minut, eftersom ingen montering fungerar helt exakt över längre tid. En guidningskontroll blir nödvändig!

Du har tagit korta exponeringar, kanske till och med en hel serie av exponeringar, och har sedan överlagrat dessa exponeringar och bearbetat dem i datorn. Kanske har du redan fått riktigt fina bilder och bilderna är skarpa och punktformiga. Grattis i så fall! Kanske vill du exponera ännu längre, men utan guidningskontroll skulle det bli linjer på bilden eftersom du inte kan kontrollera hur monteringen rör sig.

Det finns inget annat val – du måste "guida" ditt teleskop. I klartext innebär detta att du hjälper din montering med den exakta guidningen av fotot. Du måste "se över monteringens axel" genom att kontrollera guidningen med en sekundär kontrolloptik.

För detta är det bäst att ha en liten refraktor med lång brännvidd som du bör montera så parallellt som möjligt med ditt huvudrör. Sedan kan du använda ett hårkorsokular för att kontrollera guidningen. Om det blir nödvändigt kan du enkelt göra korrigeringar via styrningen av din motoriserade guidning. En riktigt vacker och exakt långtidsexponering ger dig garanterat puls.

Det är dock viktigt att du först fastställer var rektascensionriktningen ligger i okularet. För att göra detta trycker du helt enkelt på de två riktningsknapparna för rektascensionsaxeln och observerar längs vilken riktning stjärnan rör sig. Rotera sedan ditt hårkorsokular tills tråden pekar i samma riktning. På så sätt har du en bra orientering och vet hur du ska justera teleskopets position om din inställda guidestjärna "sticker iväg". Du bör reagera omedelbart om stjärnan rör sig ur position, så att detta inte senare syns på bilden. Det är inte fel att sätta guidestjärnan ur fokus eftersom den då blir större. Men det får var och en prova sig fram till. Under exponeringen är det svårt att också hålla reda på den exponeringstid man har ställt in, så det kan vara en god idé att skaffa en nedräkningstimer som akustiskt talar om när man ska avsluta exponeringen.

Vi återkommer kort till monteringen av guideteleskopet: Det går att använda vanliga fästen för att montera på tuben till ditt huvudteleskop. Ännu bättre är det om du köper "riktiga" fästen specifikt avsedda för guideteleskop, eftersom du med dessa kan rikta in guideteleskopet ännu mer exakt och även justera det något om du inte har någon lämplig guidestjärna i synfältet.

Du kan också använda en helt annan metod för att kontrollera guidningen. Istället för guidesteleskop använder du en Off-Axis-Guider (OAG). Detta är en komponent som monteras mellan fokuseraren och kameran. En liten spegel som lutas 45° leder in en liten del av ljuset till en fokuserare i vilken ett hårkorsokular kan sättas in. När du arbetar med denna OAG behöver du en ljusstarkare stjärna som befinner sig i närheten av objektet.

Guidningskontrollen kan vara ganska ansträngande för observatören. Dessutom kan guidningstiden inte användas för andra observationer. Automatisering av guidning kallas autoguiding. Nästan alla större GoTo-monteringar erbjuder möjligheten att eftermontera en autoguide. För reglersystemet behövs en kamera, en dator, programvara och en anslutningskabel till teleskopet. Som kamera används ofta prisvärda webbkameror eller högkänsliga övervakningskameror som Mintron, Watec och DMK. Programvaran finns gratis på internet. Guidemaster-programmet används ofta. Det lönar sig att googla på "autoguide" och namnet på monteringen för att få mer specifik information om monteringen.