Mer än 7500 artiklar i lager klara för leverans
Din partner inom astronomi
Magasin > Tillämpning > Observation > Deep-sky-stad > Dubbelstjärnor i Plejaderna
Tillämpning

Dubbelstjärnor i Plejaderna

Den framträdande stjärnhopen är mer än bara ett objekt för kikare och bjuder på vackra multipelstjärnor, perfekt för staden.

Plejaderna har mycket att erbjuda även för stadsobservatörer, även om de berömda nebulosorna inte syns. Friedrich Topf / CCD Guide Plejaderna har mycket att erbjuda även för stadsobservatörer, även om de berömda nebulosorna inte syns. Friedrich Topf / CCD Guide

Plejaderna (M 45, kallas också "Sjustjärnorna") brukar regelbundet ignoreras under vinterobservationer från staden, eftersom de är synliga för blotta ögat även på stadshimlen och främst verkar attraktiva som ett objekt för kikare. Den ringa uppmärksamheten är inte helt berättigad, för vid närmare betraktelse har M 45 mycket att erbjuda. Visserligen förblir de berömda reflektionsnebulosorna, som omger Plejadernas huvudstjärnor, osynliga för stadsastronomen. M 45 innehåller dock en rad vackra multipla stjärnsystem som även kan observeras från urbana platser.

En historisk tillbakablick

Teckning av Plejaderna med 20×125 kikare. Uwe Glahn Teckning av Plejaderna med 20×125 kikare. Uwe Glahn

Den som börjar sin teleskopobservation av Plejaderna med 15x förstoring, upplever initialt en vy som kan betecknas som historiskt betydelsefull: När Galileo Galilei 1610 gjorde de första upptäckterna med det nyuppfunna teleskopet, riktade han under de första observationsnätterna blicken mot Plejaderna och räknade – överraskad av det oväntat stora antalet stjärnor – till 36 stjärnor i området kring Sjustjärnorna, ungefär det antal man idag kan urskilja på stadshimlen med 15x förstoring.

Bilden med det framträdande diamantformade stjärnmönstret har inte förlorat något av sin fascination. Intressanta är också dubbelstjärnorna och de multipla stjärnsystemen.

En dubbelstjärneturné

Redan vid en förstoring av 25x kan man först se ett tätt par i den norra mitten av den framstående stjärnromben, som bildas av Alkyone i väst, Maia i norr, Elektra i öst och Pleione i söder. Stjärnparet katalogiserades av den amerikanske astronomen Sherburne W. Burnham (1838–1921), där endast de två 8,3 m ljusa komponenterna som är 41 bågsekunder från varandra, syns på stadshimlen. En tredje följeslagare med en ljusstyrka på 12,7 m torde även vid högsta förstoring vara ouppnåelig. För övrigt: I Galileos teckning av Plejaderna i hans Sidereus Nuncius från 1610 är detta stjärnpar – som är lätt att känna igen med dagens metoder – ännu inte identifierat som en dubbelstjärna.

Nästa anhalt på vår lilla dubbelstjärneturné genom M 45 är Alcyone eller η Tauri, med 2,9 m och 1000 gånger solens ljusstyrka, den ljusaste stjärnan i Plejaderna. η Tauri åtföljs österut av tre ungefär lika ljusa stjärnor, som bildar en utsträckt triangel. De är fysiskt kopplade till Alcyone men kräver förstoringar på minst 120x för tillförlitlig upplösning. Det var för mycket för Galileo som markerade Alcyones följeslagare som en enda stjärna i sin teckning i Sidereus Nuncius.

Slutligen Taygeta eller 19 Tauri, en ljus stjärna som ligger i förlängningen av en tänkt linje från Alcyone och Maia och lyser något svagare än dessa två stjärnor. Taygeta har också en följeslagare, som dock först vid hög förstoring (från 120x) visar sig som en liten ljuspunkt, och även detta ofta först med indirekt seende.

Sökkarta för observationsrekommendationerna i Plejaderna. J. Scholten Sökkarta för observationsrekommendationerna i Plejaderna. J. Scholten

Författare: Karl-Peter Julius / Licens: Oculum-Verlag GmbH