Gamma Arietis – en pärla på höstens stadshimmel

En pärla på höstens stadshimmel är Gamma Arietis eller Mesarthim, en av de första dubbelstjärnorna som upptäcktes med teleskop.

I amerikansk litteratur om dubbelstjärnor betraktas γ Arietis (eller Mesarthim) som en "showpiece", alltså som en pärla eller ett paradexempel bland dubbelstjärnorna. Anledningen till detta är det attraktiva avståndet på 7,5 bågsekunder mellan de båda komponenterna. Inte för långt och inte för nära, men framför allt den nästan identiska ljusstyrkan (4,5 m) och färgen (vit), i vilken γ Arietis presenterar sig för stadsastronomen på den senhöstliga natthimlen.

γ Arietis är lätt att finna. På den ljusa stadshimlen bör du först lokalisera Plejaderna, som förtjänar ett besök på egna meriter. Från Sjustjärnorna kan du med blotta ögat, genom star-hopping, direkt navigera till Vädurens huvud, specifikt till den västliga Hamal (α Arietis), därefter till Sheratan (β Arietis) som ligger ungefär tre grader sydväst om Hamal; båda stjärnorna är lättidentifierade med magnituder på 2 och 2,5. 1,5 grader söder om β Arietis befinner sig sedan Mesarthim, belägen vid Vädurens vänstra horn. Redan 1664 ska den engelske optikern Robert Hooke ha upptäckt Gamma Arietis dubbelstjärniga natur. Därför betraktas vårt mål som en av de allra första kända dubbelstjärnorna.

När du stiftar bekantskap med Mesarthim bör du starta den teleskopiska observationen med 50x förstoring; då börjar en separation mellan de två komponenterna att antydas, och vid ungefär 80x blir separationen tydlig genom en smal brygga. Dubbelstjärnans fulla skönhet framträder vid en förstoring på 100x: Två stjärnor av exakt samma storlek och ljusstyrka lyser som två strålkastare mot betraktaren ur mörkret.

De båda komponenterna i γ Arietis, som är ungefär 204 ljusår från oss, antas kretsa runt varandra på ett avstånd av 500 AE (astronomiska enheter) på drygt 5 000 år, så de bildar förmodligen ett binärt system. Det är också intressant att γ Arietis har en tredje komponent som dock, med 221 bågsekunder, ligger på ett mycket stort avstånd från de två klart synliga följeslagarna och med en skenbar magnitud på 9,6 ligger på gränsen för vad som är möjligt för stadsobservatörer. I författarens anteckningar finns noteringen: "vid 85x en mycket svagt lysande liten stjärna i synfältet – stort avstånd".

Huruvida denna observation verkligen handlar den tredje komponenten är dock osäkert. I "interstellarum Deep Sky Atlas", på blad 51, är en stjärna av motsvarande storlek markerad väster om γ Arietis; kanske den tredje komponenten?

Författare: Karl-Peter Julius / Licens: Oculum-Verlag GmbH