Genom himmelsparallelogrammet
Den berömda ringnebulosan kräver egentligen ett teleskop, men det finns dubbelstjärnor för kikare och en fin stjärnhop.
Lyrans stjärnbild tar inte upp alltför mycket plats på himlen, men är mycket framträdande på grund av sin huvudstjärna Vega och den karakteristiska parallelogramformen.
Svårfångade skönheter
Det mest kända deep-sky-objektet i Lyran, ringnebulosan Messier 57, går att upptäcka med kikare. Men det kräver en stadig hand. För bara då kan du identifiera den utan tvekan: På vägen från β till γ Lyrae, efter ungefär två tredjedelar av avståndet, hittar du ett lätt disigt objekt som inte längre är helt punktformat.
Det är mycket lättare att finna stjärnhopen Stephenson 1, eftersom den ligger runt δ Lyrae, en bred dubbelstjärna. För den stjärnintresserade med känsligt färgsinne kan komponenterna i kikaren tyckas gula respektive blåa. Vid första anblicken blir dock många besvikna: Bara en handfull stjärnor rör sig runt de två nästan slumpmässigt. Först vid en närmare granskning framträder andra, svagare medlemmar av stjärnhopen, totalt ett dussin i 10×50, naturligtvis beroende på himlens kvalitet.
Allt i dubbel uppsättning?
I Lyran hittar du flera dubbelstjärnor som är inom räckhåll för kikare. Särskilt den dubbla dubbelstjärnan ε Lyrae, som ligger 1,5° nordost om Vega. De primära komponenterna kan av skarpsynta observatörer separeras redan utan optisk förstärkning, medan kikaren gör det möjligt för alla andra. Men att separera de individuella komponenterna i detta dubbel-dubbelsystem kräver en förstoring på minst 100x, vilket överstiger en kikares kapacitet.
I närheten hittar vi dock ett tacksamt objekt i ζ Lyr, parallelogrammets nordvästra stjärna. Den något svagare följeslagaren ligger 44 bågsekunder söder om huvudstjärnan. Med stadiga händer kan en 7x kikare skilja dem åt. Att använda ett stativ gör observationen bekvämare. Även om det minskar din mobilitet, utnyttjar du optikens fulla potential. Om du inte använder optik riskerar du att missa parallelogrammets sydvästra stjärna, β Lyr. Även om huvudstjärnan med sin ljusstyrka på 3,3 m lätt observeras med blotta ögat, skulle den 46 bågsekunder bort belägna följeslagaren på 8,9 m vara svår att se på grund av handskakningar vid handhållen observation.
Författare: Kay Hempel / Licens: Oculum-Verlag GmbH