Under Lejonets baktassar

Den berömda galaxtripletten i Lejonet innehåller två höjdpunkter och en utmaning för kikarobservatörer.

På denna tur tar vi oss först långt bort från vår Vintergata, eftersom höjdpunkterna i Lejonet utgörs av Messiergalaxerna M 65 och M 66 på ett avstånd av cirka 30 miljoner ljusår. Cirka 2° söder om stjärnan θ Leonis ligger 73 Leonis, en 5,32 m svag stjärna som lätt kan hittas med kikare. När man har denna i bildens mitt dyker två ovala nebulösa fläckar upp cirka 1° österut.

Den östra galaxen M 66 är något ljusare, men även den endast 20 bågminuter bort belägna M 65 bör redan under måttligt mörka förhållanden synas som en oval nebulös fläck i en 8×30 kikare. Den tredje galaxen i den så kallade Leo-tripletten, NGC 3628, är en utmaning även för erfarna observatörer. Även under mycket goda förhållanden kan den i bästa fall ses svagt indirekt i en 10×50 kikare.

En dubbelstjärna på vandringen hör absolut till: En bra kandidat är τ Leonis, en 5 m stjärna, som Jupiter passerar norr om på ett avstånd av ungefär 2°. Genom star-hopping är den lätt att hitta från Zavijah (β Vir) som ligger 5,5° österut: τ Leonis är den sydligaste och ljusaste i en båge bestående av fyra stjärnor. I kikaren framträder en följeslagare av 8:e magnituden cirka 90 bågsekunder nästan rakt söderut. Även här hjälper det att stabilisera kikaren för att upptäcka den svaga punkten. Den ljusa Jupiter bör placeras utanför synfältet.

Direkt norr om τ Leonis, och därmed också inom den beskrivna bågen, hittar vi 83 Leonis, en multipel stjärna vars ljusstarkaste komponenter (6,2 och 7,9 m) endast befinner sig 28 bågsekunder från varandra. På fri hand kan de knappast skiljas åt, men med hjälp av ett stativ kan de två stjärnorna, som står ungefär i nord-sydlig riktning, lätt identifieras.

Under utgivningsperioden för detta nummer syns Jupiter tydligt i Lejonet. Ett objekt för kikare? Tja, planeten i sig är bara ett mycket ljust runt objekt, men dess fyra ljusstarkaste månar, som också kallas för de galileiska månarna efter sin upptäckare, växelverkar med varandra på ett livligt sätt. På grund av sin ljusstyrka på 4,6 till 5,7 m kan de i princip ses även i små kikare, men på grund av sin närhet till varandra och till sin centralstjärna är de ofta svåra att få grepp om. Ett stativ eller annan stabilisering av kikaren kan göra underverk här. Vilken måne som befinner sig var kan bestämmas med hjälp av grafiken i "Himmels-Almanach 2016" eller ett planetariumprogram.

Författare: Kay Hempel / Licens: Oculum-Verlag GmbH