Omkring den himmelska jägarens bälte

Multipla stjärnor, stjärnhopar och himlens ljusaste reflektionsnebulosa: Orion erbjuder mer än den stora nebulosan för dig som föredrar kikare.

Med Orionnebulosan M 42 äger stjärnbilden Orion en av de vackraste galaktiska nebulosorna som överhuvudtaget existerar, men på vägen dit avslöjar vår rundtur fler fascinerande himmelsobjekt i denna region.

Praktfullt bälte

Startpunkten är Orions centrum, de tre så kallade bältesstjärnorna som ligger på rad. När man observerar med kikare märker man snart att många andra, svagare stjärnor samlas runt dessa "himmelska ljus" och tillsammans bildar de en öppen stjärnhop: Collinder 70. Den västligaste av de tre ljusa bältesstjärnorna framträder, när man tittar närmare, som två stjärnor i kikaren. Vid 53 bågsekunder bör Mintaka vara separerbar även vid 8x förstoring; att stödja kikaren underlättar enormt.

Ungefär 2,5° nordost om den östligaste bältesstjärnan, Alnitak, ligger Messier 78 som är den ljusaste reflektionsnebulosan på stjärnhimlen. Denna nebulosa lyser inte av sig själv, utan reflekterar ljuset från en närliggande stjärna. I mindre kikare är den svår att urskilja, och även i en 10×50-kikare framstår M 78 endast som en liten, karaktärslös nebulös fläck. Men i en större kikare, bara några bågminuter norrut, dyker en annan nebulosa upp, om än ännu svagare: NGC 2071.

Ungefär 3,5° söder om stjärnbältet kan man med blotta ögat se en vertikal formation, himmelsjägarens svärdsfäste. En kikare räcker för att avslöja prakten i denna himmelsregion, rik på nebulosor och stjärnhopar, en utsikt som i sig kunde vara värd en egen kikartur.

Allra längst i norr ligger den öppna stjärnhopen NGC 1981, som kan urskiljas även med en liten kikare. Medan den söderut angränsande reflektionsnebulosan NGC 1977 bara visar sig under bra förhållanden i en 10×50, fångar det stora nebulosakomplexet Messier 42 omedelbart ögat. Inuti dess ljusa centrum ligger multipelstjärnsystemet θ Orionis. Med kikare kan två till tre komponenter separeras. Nebulosans storlek är starkt beroende av himlens kvalitet. Om denna är god, bör en liten utlöpare vid norra randen av M 42 vara synlig. Trots att den tillhör Orionnebulosan, katalogiseras den som ett eget objekt under namnet Messier 43. Den södra änden av svärdsfästet bildas av den öppna stjärnhopen NGC 1980 runt stjärnan Nair al Saif (ι Orionis), som även framträder i små kikare.

Författare: Kay Hempel / Licens: Oculum-Verlag GmbH