Oxen

Två närliggande och framstående öppna stjärnhopar samt den enda supernovaresten i Messierkatalogen pryder stjärnbilden Oxen.

Stjärnbilden Tjuren är en del av den mest kända jaktscenen på himlavalvet. Orion är himlens jägare som med sina två trogna jaktkamrater – Stora och Lilla hunden – samt med klubba och sköld står emot den rasande tjuren. Medan Orion med sina axel-, bälte- och fotstjärnor tydligt kan urskiljas som en figur, framträder egentligen bara huvudet hos Tjuren. Om man går från den orangefärgade stjärnan α Tau (Aldebaran), som symboliserar tjurens blodröda öga, mot öster, når man till β och ζ Tau, som representerar dess två hornspetsar.

Kring tjurens öga kan man dessutom hitta den framträdande stjärnhopen Hyaderna. Stjärngruppen Plejaderna (kända som Sjustjärnorna) markerar tjurens manke.

Enligt den grekiska mytologin ser vi här Orions kamp mot tjuren, men motivet går tillbaka ända till sumererna. I den för omkring 4 000 år sedan skapade Gilgamesh-myten, kämpar och besegrar den legendariska kungen den himmelska tjuren Guanna, sänd av gudinnan Ishtar. Det är också så som striden mellan Gilgamesh och Guanna utspelar sig på himlavalvet. En annan känd grekisk myt är kidnappningen av kungadottern Europa. Zeus, Gudarnas konung, antog skepnaden av en vit tjur och kidnappade samt förde henne till ön Kreta.

Även de gamla egyptierna såg stjärnbilden som en tjur. De astronomiska motiven i Dendera-tempelkomplexet visar en tjur med en solskiva mellan hornen. Det är Apis, den heliga tjuren som dyrkades som en gud.

Stjärnhoparna Hyaderna och Plejaderna är utmärkta objekt att observera med kikare. Hyadernas V-formade mönster kan ses med blotta ögat, och i en liten kikare blir många tätt liggande stjärnpar synliga. I Plejadhopens Sjustjärnor glittrar vanligtvis sex stjärnor, men med en kikare eller ett litet teleskop med vidvinkelokular blir detta snart många dussin solar. Utöver dessa två framstående exempel bör stjärnhopen NGC 1647 inte förbises.

Dessutom finns i denna stjärnbild även den enda supernovaresten i Messierkatalogen, faktiskt den första posten. En stjärnexplosion 1054 efterlämnade objektet som vi idag känner som M 1 eller Krabbnebulosan. Som en svagt lysande, liten nebulosa kan den ses genom en kikare. Det speciella här är att nebulosans ljus inte uppstår på grund av gasens temperatur, utan kommer från elektroner som rör sig med nästan ljusets hastighet runt nebulosans magnetfältlinjer och (även) strålar ut optiskt ljus.

Författare: Nico Schmidt / Licens: Oculum-Verlag GmbH