Stora björnen

Inget annat stjärnmönster är så känt som Karlavagnen. Den tillhör Stora björnen, är en del av en stjärnhop, och kommer lastad med galaxer.

Karlavagnen är utan tvekan det mest kända av himlens stjärnmönster. Alla känner igen arrangemanget med de sju ljusstarka stjärnorna, som påminner om en skottkärra. Men Karlavagnen är inte ens en egen stjärnbild, utan bara en del av stjärnbilden Stora björnen. I själva verket utgör Karlavagnen bara bakkroppen och björnens oproportionerligt långa svans. Medan huvudet är relativt oansenligt på himlen, är tassarna lätta att känna igen på tre iögonfallande stjärnpar i lejonets riktning.

Historiskt sett fanns dock vagnen där före björnen. Redan i den astronomiska kilskriftssamlingen MUL.APIN, som går tillbaka till den mellanbabyloniska perioden och sammanställdes omkring år 1000 f.Kr., förekommer det sumeriska ordet MAR.GID.DA. (bokstavligen "dra vagnar"). I Homeros epos "Odysséen", som skrevs omkring 700 f.Kr., dyker björnen slutligen upp på den västerländska natthimlen. På sin tioåriga odyssé seglar Odysseus nämligen också efter stjärnorna och har alltid "björnen, som andra kallar vagnen" till vänster om sig.

Den mest kända grekiska legenden om den stora björnen kretsar, som så ofta, kring Zeus, gudarnas fader, som förälskade sig i nymfen Kallisto. Som straff för den otrohet, ur vilken Kallistos son Arkas föddes, förvandlade Zeus hustru Hera den vackra nymfen till en vild björn. 15 år senare hade hennes son blivit en ung jägare, men innan han kunde döda sin egen mor förvandlade Zeus också Arkas till en björn, och kastade båda rovdjuren upp på himlavalvet. Så föddes den stora och lilla björnen, med sina överdrivet långa svansar.

Enligt en annan version representerar Stora björnen nymfen Helike, som tillsammans med Kynosura uppfostrade gudabarnet Zeus, som gömdes från sin far Kronos på ön Kreta. Som tack blev de förevigade som två rovdjur på himlen.

Stjärnbilderna Lejonet och Jungfrun lockar med galaxer varje vår. På samma sätt bjuder Stora björnen, som nu står i zenit rakt ovanför våra huvuden, på några fina exemplar av avlägsna galaxöar. Framför allt M 101, M 108 (med ugglenebulosan M 97 i närheten) samt galaxparet M 81 och M 82 är värda att nämna. De som observerar dubbelstjärnor kommer inte att kunna undgå dubbelstjärnan Mizar och den lilla ryttaren Alkor, eftersom komponenterna i Mizar A är dubbla, lägg till det Mizar B och Alkor – även om detta komplexa system inte går att urskilja i teleskopet. Resultatet är i vilket fall ett sexfaldigt system. Att fem av de sju vagnsstjärnorna bildar kärnan i en stjärnhop som ligger bara 80 ljusår bort är mindre känt. Den kallas för Collinder 285 eller Ursa Major-rörelsehopen.

Författare: Nico Schmidt / Licens: Oculum-Verlag GmbH