Perseus

Ett känt meteoritregn i augusti, dubbelstjärnhopen h & chi och den berömda variabla stjärnan Algol.

I det vidsträckta himmelsområdet mellan Andromeda, Kusken och Cassiopejas "W" framträder en figur som påminner om bokstaven Y, men upp och ner – stjärnbilden Perseus. Den associeras med en av grekisk mytologis mest kända legender: I det avlägsna Etiopien skulle den sköna Andromeda, dotter till kungaparet Cepheus och Cassiopeja, på grund av sin mors fåfänga offras till ett havsmonster. Men Perseus räddade henne genom att dra fram Medusas avhuggna huvud ur en säck.

Medusa var en skräckinjagande varelse med lysande ögon, spetsiga hörntänder, fjällig hud och ormar till hår. Vid åsynen av henne blev alla levande varelser till sten. Med hjälp av spegelbilden i sin blanka sköld kunde Perseus halshugga Medusa. Med Medusas huvud förvandlade han havsmonstret till sten, som sedan sjönk i djupet. Alla gestalter från denna saga kan ses på hösthimlen: Perseus och Andromeda, Cepheus och Cassiopeja, havsmonstret Cetus (stjärnbilden Valfisken) och även den bevingade hästen Pegasus, som uppstod ur blodet från den halshuggna Medusa.

Även bland stjärnorna framställs hjälten Perseus med Medusas avhuggna huvud. Det symboliseras av den ljusa stjärnan β Per, som arabiska astronomer kallade Ras al-Ghul (Demonens huvud), vilket över århundraden och årtusenden blev till Algol. Runt 1670 upptäcktes att stjärnan inte alltid lyser med samma styrka. Mer än ett århundrade efter upptäckten av Algols variabilitet var det ungdomsvännerna Edward Pigott och den döve John Goodricke som observerade den föränderliga stjärnan under en längre tid, och på så sätt kunde bestämma dess ljusväxlingsperiod till cirka tre dagar. Båda amatörastronomerna ansåg att den regelbundna ljusminskningen hos "Djävulsstjärnan" kunde bero på en kretsande kropp eller planet, som var hälften så stor som stjärnan. Det visade sig senare att det snarare är en stjärnförmörkelse där två stjärnor ömsom skymmer varandra.

Stjärnbilden är också känd från media eftersom det är där radianten (strålpunkten) för meteoritskuren Perseiderna finns, som når sin topp varje år runt den 12 augusti. De kallas också för Laurentius tårar.

Deep-sky-höjdpunkten är utan tvekan dubbelstjärnhopen h och χ Per, ofta bara kallad "Ha och Chi". Som en långsträckt dimfläck är den synlig redan med blotta ögat, och särskilt för dem som använder kikare är den ett spännande observationsmål. Det äldsta omnämnandet av detta objekt finns i en krönika från det gamla Kina. För över 4 100 år sedan betraktades den som ett varningstecken, eftersom dubbelstjärnhopen representerade de två hovastronomerna Hi och Ho, som kejsaren hade dömt till döden för att de missat att förutsäga en solförmörkelse. Stjärnhopen M 34 och den planetariska nebulosan M 76 är andra sevärda mål.

Den relativt okända stjärnhopen Melotte 20, ses på grund av sin storlek på tre grader bäst med blotta ögat eller med instrument med stort synfält. De flesta av stjärnorna är samlade söder om huvudstjärnan α Per. Stjärnbilden innehåller även galaxer (NGC 1023) och Perseus-galaxhopen (Abell 426), som dock endast är tillgängliga med teleskop från medelstora öppningar.

Författare: Nico Schmidt / Licens: Oculum-Verlag GmbH