Skorpionen

Stjärnbilden ligger långt söderut, och dess närhet till Vintergatan ger vackra stjärnhopar, inklusive det sydligaste Messierobjektet M 7.

Från tyskspråkiga områden kan man bara se den norra delen av Skorpionen. Dess orangefärgade huvudstjärna Antares (α Scorpii) markerar hjärtat hos detta spindeldjur och är en av de 15 ljusaste stjärnorna på natthimlen. Den är en verklig jätte: som röd superjätte har den mer än 700 gånger så stor diameter som vår sol. Om du vill se stjärnbilden i sin helhet måste du resa åtminstone till Medelhavet.

Stjärnbildens namn har sitt ursprung hos himmelsobservatörerna i Mesopotamien. För cirka 5 000 år sedan benämnde sumererna denna konstellation som GIR.TAB, vilket direkt översatt betyder "skarpt vapen" eller "brinnande gadd". De associerade stjärnbilden med Išhara, en underjordens gudinna, men såg den också som en skorpionmänniska. I det sumeriska eposet om Gilgamesh vaktas underjordens port av två skorpionmän, en port som solen passerar genom varje dag.

Den mest berömda mytologiska berättelsen härstammar från antikens Grekland och handlar om den mäktige jägaren Orion. Han skröt om sin förmåga att fälla vilket djur som helst. Detta retade upp Artemis, jaktens gudinna, som sände en skorpion för att avsluta den skrytsamme jägarens liv. Efter att ha blivit stucken av skorpionens giftiga gadd, mötte Orion sitt öde. Som en konsekvens placerades de två motståndarna så långt ifrån varandra som möjligt på stjärnhimlen. Maorierna, ursprungsbefolkningen i Nya Zeeland, framställer i sina myter denna slingrande stjärnbild som en magisk fiskekrok. En dag använde halvguden Maui denna krok för att dra upp ett landområde ur havet. Landmassan delades senare, och så uppkom Nya Zeeland.

På grund av dess närhet till Vintergatans band finns det många stjärnhopar i Skorpionen. Med en ljusstyrka på 5,8 m borde den klotformiga stjärnhopen M 4 precis vara synlig för blotta ögat, om det inte vore för den mycket ljusstarka huvudstjärnan Antares. På ett avstånd av 7 200 ljusår är M 4 en av de närmaste klotformiga stjärnhoparna. Även med ett litet teleskop kan man urskilja enskilda stjärnor; de ljusstarkaste medlemmarna är ljusare än 11 m.

Andra intressanta stjärnhopar är M 80 samt duon M 6 och M 7. Den senare är det sydligaste objektet på Messiers lista och kulminerar i den tysktalande regionen bara några grader över den södra horisonten. De framträdande stjärnorna i den markanta stjärnfläkten nordväst om Antares tillhör det så kallade Antares rörelsekluster Collinder 302. Stjärnorna bildades tillsammans, men utöver det är de bara löst förbundna.

Författare: Nico Schmidt / Licens: Oculum-Verlag GmbH