Pegasus

Den iögonfallande "Stora Kvadraten i Pegasus" visar en klotformig stjärnhop för stadsförhållanden och en imponerande galaxkvintett för mörk himmel.

Många känner till Vintersexhörningen, Vårtriangeln och Sommartriangeln, men hösthimlen har också en årstidsbunden motsvarighet. Stjärnbilden Pegasus består till stor del av en kvadratisk figur formad av fyra ljusa stjärnor, som ofta kallas "Den Stora Kvadraten i Pegasus". Den bildar främre delen av den berömda flygande hästen, medan en rad stjärnor från α till ε Peg representerar hästens hals och huvud. Därmed framträder bilden av Pegasus som faller från himlen, vilket även visas på historiska stjärnkartor.

Orsaken till detta fall kan vara att den bevingade hästen avsiktligt skrämdes under en flygtur med sin ryttare, Bellerofon. Denne hade redan besegrat det eldfrustande odjuret Chimaira, men blev alltmer övermodig på grund av sina hjältedåd och ville därför flyga upp till Olympen med Pegasus. Gudarna tyckte inte alls om detta, så de skrämde hästen med en insekt, vilket resulterade i att Bellerofon kastades av. Den fallande Pegasus blev en stjärnbild på stjärnhimlen, medan Bellerofon störtade mot jorden. Hans våldsamma landning sägs ha gett den turkiska staden Tarsus (fotsula) sitt namn.

Pegasus är en del av den stora mytologin kring Perseus, som ville rädda prinsessan Andromeda, dotter till Cassiopeja och Cepheus, från ett skräckinjagande sjöodjur. Alla figurer i denna myt har levt vidare på hösthimlen i tusentals år. För att rädda Andromeda behövde Perseus den skräckinjagande Medusas huvud, eftersom hennes blick omedelbart förvandlade allt till sten. Efter att hjälten med list skurit av det, föddes Pegasus ur Medusas blod.

Istället för den bevingade hästen var det stjärnbildens geometriska form som stod i fokus för astronomerna i det gamla Mesopotamien. Den kallades för Iku (fält), vilket syftade på sumerernas grundläggande arealenhet. Således återfinns den kvadratiska stjärnbilden i den kubformade arken från den babyloniska syndaflodsmyten.

Stjärnbildens pärla är utan tvekan M 15. Redan med en liten kikare kan denna klotformiga stjärnhop urskiljas som en försvinnande liten fläck – det är det samlade ljuset från stjärnor 12,5 till 13 miljarder år gamla. De ljusstarkaste solarna skiner med en magnitud av 12,6 och blir därför synliga redan med en öppning på 100 mm. För galaxen NGC 7331 räcker det med ett nybörjarteleskop. Och ägare av större teleskop är välkomna att prova utmaningen med den mycket ljussvaga galaxgruppen Stephans Kvintett under mörk himmel.

Författare: Nico Schmidt / Licens: Oculum-Verlag GmbH