NGC 2362 – Tau Canis Majoris-hopen

Denna lysande stjärnhop ligger lågt vid vinterhorisonten och kräver ett teleskop med minst 8 tums öppning och högre förstoring.

Den öppna stjärnhopen NGC 2362 ligger söder om himmelsekvatorn i stjärnbilden Stora hunden och är ett mycket vackert objekt för medelstora teleskop. Den omnämndes första gången 1654 av den italienske naturforskaren och prästastronomen Giovanni Battista Hodierna. Charles Messier tog inte med den i sin katalog över nebulosor, men William Herschel upptäckte formationen den 6 mars 1785. Stjärnhopen är omkring 5 000 ljusår från oss och dess ålder uppskattas till 4 till 5 miljoner år. Den har en vinkelutbredning på 8×8 bågminuter med en skenbar magnitud på 4,1.

Stjärnhopen kan hittas lågt över horisonten på vintern. Från den ljusaste stjärnan på natthimlen, Sirius (α CMa), når du stjärnorna ο2 CMa och δ CMa via den tänkta linjen i stjärnbilden Stora hunden. Från den senare stjärnan svänger du 2,5° mot nordost. Där finns stjärnan Tau Canis Majoris (τ CMa), som utgör centrum i den öppna stjärnhopen NGC 2362. Det är från denna ljusa huvudstjärna som hopen har fått sitt namn.

Stjärnan har en magnitud på 4,4 och är, liksom hopen, omkring 5 000 ljusår från oss. Troligen är den en medlem av hopen, kring vilken alla de andra stjärnorna grupperar sig.

I kikare är oftast bara huvudstjärnan τ CMa synlig, ibland syns en svag nebulosa runt stjärnan. Med ett litet teleskop och låg förstoring överglänses klusterstjärnorna med marginal av den ljusa huvudstjärnan. Eftersom hopen är ganska liten, kan fler stjärnor urskiljas först med högre förstoring. Cirka 40 stjärnor är grupperade inom en radie av 4 bågminuter. Klustret består av runt 60 stjärnor.

Omkring 15 till 20 stjärnor med magnituder mellan 10 och 12 bör kunna ses med ett 20 cm teleskop vid hög förstoring. Klusterstjärnorna utgör några av de ljusaste kända stjärnorna med sin ljusstyrka på 500 000 gånger vår sol. Från en förstoring på 150x blir två följeslagare till huvudstjärnan synliga, dessa har en ljusstyrka på mellan 10 och 11 m. För många stjärnentusiaster är Tau-Canis-Majoris-hopen en juvel som kan jämföras med dubbelstjärnhopen h & χ i Perseus – en vit diamant inbäddad i ett tätt stjärnglitter. Det är därför en mycket givande upplevelse att leta upp den, lågt över horisonten, under kalla vinternätter.

Författare: Michael Feiler / Licens: Oculum-Verlag GmbH