Två systergalaxer

M 95 och M 96 hör till höjdpunkterna i galax-jaktmarkerna Lejonet. Spiralstrukturen hos M 96 upptäcktes redan 1850.

Stjärnbilden Lejonet är klassiska jaktmarker för galaxobservatörer. Bara från NGC- och IC-katalogerna finns redan över 700 galaxer samlade här. De flesta av dem är ljussvaga. Men bara de 22 objekten upp till 11:e magnituden är värda en visuell upptäcktsresa. Messier 95 och 96 hör till de absoluta höjdpunkterna.

Upptäckten av M 96, tillsammans med M 95, gjordes av fransmannen Pierre Méchain på natten till den 20 mars 1781. Messier kunde verifiera denna upptäckt den 24 mars 1781 och beskrev galaxen som en "stjärnlös nebulosa". Han jämförde utseendet på M 95 och M 96 med paret M 84/M 86 i stjärnbilden Jungfrun. 1850 listades M 96 som en av 14 nebulosor där en spiralstruktur kunde uppfattas med Lord Rosses gigantiska 1 800 mm teleskop. Tecken på denna struktur hade redan setts av andra observatörer. John Herschel beskrev 1826 galaxen som "strukturerad". Denna struktur ledde D’Arrest till antagandet att det handlade om en upplöslig stjärnhop.

M 96 är den mest ljusstarka medlemmen i den namngivna gruppen M 96, som också inkluderar M 95, M 105, NGC 3384 samt andra, mindre ljusstarka galaxer. Avståndet har kunnat bestämmas relativt noggrant genom observationer av ljusstarka Cepheider, röda jättar och supernovan 1998bu som ligger 35 miljoner ljusår bort och som observerades i M 96 i maj 1998. Armarna hos M 96 verkar asymmetriska, vilket kan vara en indikation på tidigare sammanstötningar med granngalaxer.

Dock har de senaste undersökningarna inte avslöjat något intergalaktiskt material kring M 96 och M 95 som tyder på sådana interaktioner. Den norra armen och de inre områdena är översållade av HII-regioner och är därmed födelseplatser för nya stjärnor.

Galaxerna befinner sig i mitten av den tänkta linjen mellan α och θ Leonis. Redan med en kikare kan man här urskilja en svag nebulosa. I ett litet teleskop framträder M 96 som det ljusstarkaste objektet i galaxgruppen, och jämförelser med M 95 är intressanta. M 96 är märkbart ljusare och är mer tydligt definierad.

Det ljusa paret M 105/NGC 3384 längre norrut är också synligt med små teleskop. Från 300 mm till 350 mm öppning med medelstora förstoringar kan du leta efter mörka strukturer och början på en spiralstruktur i det centrala området. En utmaning för stora teleskop och astrofotografer är de yttre spiralarmarna och de ljussvaga följeslagar- och bakgrundsgalaxerna.

Författare: Matthias Juchert / Licens: Oculum-Verlag GmbH