Ringnebulosan M 57

Den centrala stjärnan är fortfarande ett svårt mål, men den planetariska nebulosan i Lyran är ett av de vackraste objekten på himlen.

Ett av de mest observerade himmelsobjekten under sommaren och den tidiga hösten är ringnebulosan Messier 57 i stjärnbilden Lyran. För att hitta den behöver du bara sikta mot mitten av de två nedre hörnstjärnorna γ och β Lyra i stjärnbilden Lyras parallellogram.

Vid låg förstoring framträder M 57 som en mycket liten, blågrönt lysande 9 m stjärna, som inte går att fokusera helt skarpt. Vid en något högre förstoring ser den rund ut, i likhet med en planet. Det är detta som gett upphov till den något förvirrande benämningen på objektklassen. Det var astronomen Antoine Darquier som först upptäckte denna nebulosa i mitten av februari 1779, och han liknade dess utseende vid en planet. Denna observation inspirerade Friedrich Wilhelm Herschel att kalla denna typ av nebulosa för "planetarisk nebulosa", med tanke på sin nyligen upptäckta planet Uranus. Charles Messier lade till Ringnebulosan i sin katalog som nummer M 57.

Många planetariska nebulosor är inte cirkulära utan ovala, fjärilsformade eller rektangulära. Messier 57 är en lätt elliptisk gasring som ligger ungefär 2 300 ljusår bort från oss. Den representerar resterna av en stjärna som inte var särskilt massiv, och som under sin livstid förbrukade allt sitt väte och förlorade sitt yttre skal. Dess diameter är 0,9 ljusår, med svaga områden som sträcker sig upp till 2,4 ljusår. Den har en skenbar diameter på cirka 118 bågsekunder och bildades för ungefär 15 000 år sedan. Gashöljets form liknar en torus och ser snarare ut som en livboj eller ett däck. Ringen expanderar fortfarande med en hastighet av ca 19 km/s.

Under en mörk landsbygdshimmel kan Messier 57 ses redan med en öppning på 50 mm. Rökringen blir dock först synlig från en öppning på 100 mm vid en förstoring på 100 till 150 gånger. Teleskop med en öppning på 150 till 200 mm visar inte fler strukturer, däremot framträder nebulosan som ljusare. Vid närmare granskning märks den ovala formen, och olika grader av ljusstyrka kan uppfattas. Det är inte nödvändigt att använda nebulosafilter, men det kan vara värt att försöka förstora mycket

På fotografier framträder Ringnebulosan i vackra färger, eftersom gasen tänds av en centralstjärna. Visuellt går dock de olika färgerna inte att urskilja. Centralstjärnan är en vit dvärg med en yttemperatur på 70 000 °C. Med en skenbar ljusstyrka på 15,8 m är den dock extremt ljussvag. Den disiga bakgrunden inuti ringen gör det ännu svårare. För att visuellt se centralstjärnan behöver man ett teleskop med minst 25 cm öppning. På bilder syns den dock tydligt.

Författare: Michael Feiler / Licens: Oculum-Verlag GmbH