Höjdpunkter vid månens rand

Vid månens östra rand finns två vackra kratrar som kan observeras redan från den tredje dagen efter nymånen.

Nära månens östra rand – belägna på samma longitud – finns två kratrar som kan observeras redan från den tredje dagen efter nymåne: Langrenus vid den östra kanten av Mare Fecunditatis (Fruktbarhetens hav) och Petavius vid havets södra ände.

Den 132 km i diameter och 4 300 m djupa kratern Langrenus, är ett typiskt ringberg med en tydligt avgränsad vägg och de karaktäristiskt terrassliknande stegen på de inre väggsluttningarna. Dess centralberg, som reser sig upp till 1 400 m över kraterbotten, består av två huvudtoppar. Med dessa egenskaper jämförs Langrenus ofta med Copernicus, belägen vid månskivans mitt (se Abenteuer Astronomie 1). Den i stort sett plana och lavaöversvämmade kraterbottnen täcks bara av några låga kullar i norr och nordväst. Dessa höjningar, som bara är cirka 100 m höga, blir tydliga vid mycket låg solvinkel.

Langrenus strålsystem framträder inte särskilt markant. Det ljusa ejektat är främst grupperat i tre strålar som avviker tydligt från Mare Fecunditatis mörka yta. Trion av lavafyllda kratrar som ligger nordväst, Atwood (29 km), Bilharz (43 km) och Naonobu (35 km), erbjuder en vacker kontrast till Langrenus.

Precis som Langrenus är det mäktiga ringberget Petavius, 177 km stort, i ett välbevarat skick. De flerstegs terrasserade väggsluttningarna tornar upp sig 3 300 m över den välvda kraterbottnen i väster; i öster är de 1 800 m höga. Väggsluttningarna uppvisar en sällsynt egenskap: I sydvästra delen delar de sig vid kratern Wrottesley (58 km) i två separata kammar, med resultatet att en dubbel ringformad vägg kan ses. Vid bra sikt kan man se den centrala bergskedjan uppdelad i en mängd enskilda toppar. Bergen når nästan upp till väggens höjd.

Från denna centrala höjd sträcker sig Petavius höjdpunkt i sydvästlig riktning: Rimae Petavius (Petaviusrillerna) huvudrilla. Denna 80 km långa stressfraktur syns i teleskopet vid morgonterminatorn som en tunn svart linje, som står i stark kontrast mot bakgrunden. Vid kvällsterminatorn framträder den däremot som en ljus strimma, eftersom rillans insida nu belyses. Andra rillsegment som är svårare att observera, ligger norr och nordost om den centrala bergskedjan. Rimae Petavius upptäcktes av den tyska astronomen Hieronymus Schröter.

Vid en månålder av cirka 7 dagar efter nymåne framträder en ljuskil på Hyginus skuggtäckta kraterbotten. Med ökande månålder blir denna ljuskil bredare. Här lyser den lågt stående solen genom Rima Hyginus och belyser därmed en smal strimma. För att tydligt se denna svaga ljusstråle bör förstoringen vara tillräckligt hög, helst 150 gånger eller mer.

Bästa synlighet 3 eller 16 dagar efter nymåne

Författare: Lambert Spix / Licens: Oculum-Verlag GmbH