Två rillor på samma gång

Sju dagar efter nymåne kan man studera de fantastiska rillsystemen Rima Hyginus och Rimae Triesnecker.

Mellan Mare Vaporum (Ångornas hav) och Sinus Medii (ung. "centralbukten) på månen finner man två fantastiska rillsystem: Rima Hyginus (Hyginusrillen) och Rimae Triesnecker (Triesneckerrillorna). Här kan man observera rillor med varierande utseenden och studera dem under en period av två till tre nätter.

Redan i ett litet teleskop kan man urskilja den 219 km långa Hyginusrillen som en fin böjd linje. Mitt i denna ligger den 9 km stora kratern som gett rillen dess namn, Hyginus. Vid hög förstoring ser man att rillen i dess västra del består av överlappande små kratrar. I själva verket syns här ett kollapsat tak i en tidigare lavagrotta.

Även Hyginus själv visar sig vid närmare granskning vara en krater av vulkaniskt ursprung, något som indikeras av den saknade kraterväggen och de branta sluttningarna. Mörka avlagringar av aska från vulkanutbrott runt Hyginus stöder denna teori.

Triesneckerrillorna framträder som en samling smala och grunda rillor, delvis sammanflätade i ett nätliknande mönster. Deras subtila utseende gör dem svårare att iaktta än Hyginusrillen. Nära terminatorn skiljer sig rillorna ut som distinkta skugglinjer mot omgivningen. Ett bra sätt att navigera är att använda den 26 km breda kratern Triesnecker, som gett rillorna deras namn, som utgångspunkt. Den mest framträdande delen av rillan, som också är lättast att urskilja, ligger direkt öster om denna krater. Totalt sett sträcker sig rillsystemet söderut till den 49 km stora kratern Rhaeticus och norrut mot Hyginusrillen. Det är troligt att Triesneckerrillorna representerar tidigare lavatunnlar, möjligen relaterade till bildandet av Sinus Medii för 3,5 miljarder år sedan.

Sju dagar efter nymåne framträder en ljuskil på Hyginus skuggbelagda kraterbotten, vars bredd ökar allteftersom. Här skiner den lågt stående solen genom Hyginusrillen och kastar en smal ljusstrimma. På grund av ljusstrålens ringa storlek bör förstoringen vara tillräckligt hög, helst 150x eller mer.

Bäst synlighet är sju eller tjugo dagar efter nymåne

Författare: Lambert Spix / Licens: Oculum-Verlag GmbH