Sneda nedslagsmärken vid månens rand

I månens sydvästra del syns ett verkligt snett nedslag nära månkanten – hur uppstod det?

När vi observerar månen är de många kratrarna ett favoritobjekt. De förekommer i en mängd olika storlekar och former; många av dem ser ovala ut. Faktum är dock att månkratrar vanligtvis är runda och det är bara på grund av perspektivförvrängning som de ser mer eller mindre ovala ut. Ett undantag som sticker ut är dock ett verkligt snett nedslagsmärke nära månens kant i den sydvästra kvadranten. Med sin utbredning på 70×180 km är denna struktur verkligen starkt elliptisk – och det är inte en tillfällighet.

Kraterns längdaxel löper i nordväst-sydostlig riktning. Schiller verkar bestå av minst två huvudkratrar, med en diameter som ökar mot sydost. Komplexet verkar alltså vara en sammanslagning av minst två kratrar. Schillers form kan jämföras med ett överdimensionerat skoavtryck. I den nordvästra halvan finns en lika ovanlig bergskedja som tycks vara långsträckt och tudelad.

Genom tiderna har många teorier om Schillers uppkomst diskuterats. Det fanns antaganden om ett vulkaniskt ursprung eller att flera himlakroppar slagit ned nästan samtidigt, vilket gjorde att nedslagen överlappade varandra och att de efterföljande lavaflödena utplånade kraterväggarna. Idag tror man att Schillers särpräglade kraterform uppstod till följd av ett nedslag med låg hastighet i en vinkel på under 3 grader. I detta scenario leder en enskild krater till en rad elliptiska och överlappande fördjupningar.

NASA lyckades under 1970-talet återskapa Schillers avlånga form genom experiment. I dessa konstgjorda kratrar uppkom också den avlånga bergskedjan, precis som i förlagan. Starkt elliptiska kratrar har även upptäckts på Mars. De som orsakade dessa kan ha varit himlakroppar jämförbara med Mars månar Phobos (27x22x19 km) och Deimos (15x12x11 km). Dessa kan i allt snedare banor till sist ha kolliderat med Mars yta. Det är därför möjligt att Schiller representerar nedslagsplatsen för en tidigare mindre måne till vår egen måne.

Bäst synlighet 12 eller 25 dagar efter nymåne

Författare: Lambert Spix / Licens: Oculum-Verlag GmbH