Snabbvisit hos filosoferna

Sex dagar efter nymånen dominerar två tydliga nedslag området mellan Mare Frigoris och Mare Serenitatis.

Kraterparet Aristotles och Eudoxus är beläget mellan köldens hav och klarhetens hav. NASA/GSFC/Arizona State University

Båda kratrarna är välbevarade. NASA/GSFC/Arizona State University

Vid en månålder av sex dagar efter nymåne dominerar två framträdande nedslag området mellan Mare Frigoris (Köldens hav) i norr och Mare Serenitatis (Klarhetens hav) i söder. De båda grekiska filosoferna Aristoteles och Eudoxus har gett namn åt detta attraktiva kraterpar, och i detta ljus dras blicken närmast omedelbart till nedslagen.

Typiskt ringberg

Aristoteles är ett typiskt ringberg och påminner mycket om prototypen för denna kraterklass, Copernicus (se Abenteuer Astronomie nummer 1). Med sina 87 km i diameter och ett djup på 3 500 m matchar den väl måtten hos Copernicus. Till skillnad från Copernicus saknar Aristoteles en framträdande central bergskedja, och bara två små toppar höjer sig över den lavafyllda kraterbottnen. Den 30 km breda kratern Mitchell ligger intill Aristoteles östra kant, vilket gör dessa två nedslag till ett imponerande par.

Vid närmare granskning framkommer det att den mindre kratern Mitchell delvis överskuggas av den större Aristoteles. De karaktäristiska terrassliknande stegen syns tydligt på Aristoteles östra sida, medan västsidan sluttar brantare och framstår som mindre strukturerad. När man studerar ringbergets närområde upptäcker man flera strålfördelade fåror av nedslagsmaterial, huvudsakligen i riktning mot Mare Frigoris. I stilla luft kan man urskilja en fin kedja av småkratrar som bildar en nästan obruten linje åt nordväst, direkt mot det som återstår av en namnlös spökkrater.

Kullar istället för berg

Teckning av Aristoteles och Mitchell genom ett teleskop med 400 mm öppning, förstoring 385x. I ett teleskop med denna öppning visar båda kratrarna upp en enorm mängd detaljer. Serge Vieillard

Cirka 100 km söder om Aristoteles, i ett högland dominerat av små kullar och berg, ligger det 67 km breda ringberget Eudoxus. Precis som sin "kollega" Aristoteles uppvisar Eudoxus typiska egenskaper för ett ringberg, med branta sidor och en huvudsakligen plan botten. Dock saknas en utpräglad central bergskedja. I stället kännetecknas kraterns mitt av en tät samling kullar i olika storlekar.

Denna höglandsregions undergrund består av utkastat material från Mare Imbrium (Regnets hav). Sannolikt förhindrade denna mindre täta bergart en betydande återfjädring av marken efter nedslaget, och därmed bildandet av en hög central bergskedja.

Bästa observationstiden är 6 eller 19 dagar efter nymåne

Författare: Lambert Spix / Licens: Oculum-Verlag GmbH