Två starka karlar

Fem dagar efter nymånen dyker ett par framträdande kratrar upp i månens nordöstra kvadrant; de två har mycket att erbjuda.

Vid en månålder av fem dagar efter nymåne framträder ett framstående kraterpar i månens nordöstra kvadrant, placerade i ett höglandsområde mellan Lacus Temporis (Tidens sjö) och den östra kanten av Mare Frigoris (Kylans hav). Kraterparet Atlas och Hercules är uppkallade efter två grekiska sagogestalter som utmärkte sig genom sin övermänskliga styrka. För den som observerar månen har dessa två kratrar mycket att erbjuda.

Den 87 km stora och 3 000 m djupa Atlas-kratern har starkt terrasserade väggsluttningar som nästan sömlöst övergår i den ondulerade kraterbotten. De kuperade områdena är endast cirka 100 m till 200 m höga, och även den lilla centrala bergskedjan med flera toppar sträcker sig bara ungefär 300 m över kraterns botten. Vid mycket bra sikt blir Rimae Atlas (Atlasrillorna) synliga. De två huvudrillorna startar vid den sydöstra väggkanten och förgrenar sig sedan i två stora bågar i nordvästlig riktning.

När solen står högt försvinner de kuperade områdena in i bakgrunden, och två mörka fläckar på kraterbotten framträder, belägna sydost och nordväst om den centrala bergskedjan nära kraterkanten. De är av vulkaniskt ursprung och har troligen bildats genom avlagringar av pyroklastisk aska.

Den något mindre Hercules-kratern, med en diameter på 71 km och ett djup på 3 200 m, visar ett helt annat ansikte. Kraterbotten är slät och översvämmad av mörk lava. Enda variationen här är den 14 km lilla kratern Hercules G och den centrala bergskedjan, som endast sticker upp med tre små kullar. Direkt vid den södra kraterkanten hittar man också den mindre kratern Hercules E, som har en diameter på 9 km. När ljuset faller flackt vid solnedgången blir det tydligt hur högt Hercules yttre vägg höjer sig över den omgivande månytan.

Bäst synlighet 5 eller 18 dagar efter nymåne

Författare: Lambert Spix / Licens: Oculum-Verlag GmbH