Rupes Recta och ett svärd på månen

Jämför synen av den gigantiska branten i Mare Imbriums randzon åtta och tjugoen dagar efter nymåne.

I månnomenklaturen kan termen "brant" för Rupes vara något missvisande. Den kan jämföras med olika begrepp som brant sluttning, bergssluttning eller klippa. I grund och botten finns det två huvudsakliga typer av sådana branter: antingen rester av ringberg och kratersegment, eller terrängsteg som uppstått genom marksänkningar vid havens kanter, som i fallet med Rupes Recta (den långa väggen).

Vid Rupes Recta har månytan sjunkit över en sträcka på 143 km, förmodligen på grund av effekten av Imbrium-nedslaget. Om du stod vid foten av Rupes Recta skulle du se en sluttning på upp till 500 meter med en lutning på ca 30°, som försvinner bakom månens krökning på båda sidor om observatören – en mäktig vy.

Redan i ett teleskop med liten öppning kan du se sluttningens skugga som en smal svart linje vid en växande måne. Denna syn kan lätt få betraktaren att tro att det är en brant vägg.

Vid avtagande måne ser landskapet helt annorlunda ut, eftersom sluttningarna nu belyses av solen och Rupes Recta framträder som en ljus linje mot Mare Nubiums (på svenska "Molnens hav") mörka slätt. Nu kallas formationen även för Huygens svärd. Den lilla höjden direkt söder om terrängsteget kan liknas vid handtag, vilket får hela formationen att lysa som en värja eller ett svärd i månens kvällssol. Den nederländske astronomen Christiaan Huygens observerade och tecknade denna vy 1686.

Bästa synlighet 8 eller 21 dagar efter nymåne

Författare: Lambert Spix / Licens: Oculum-Verlag GmbH